Stuck in Gefle

Använd med

Hörni, nu var det ju fan helt plötsligt höst. Regnet börjar piska och det blir rätt ruggigt ute. Det blir till och med mörkt efter åtta. Waah.

Jag är i full sjå med att bryta av denna höst mot någonting nytt, Gävle och min lägenhet och mitt jobb känns lite slitet och stentvättat vid det här laget. Dags att byta!

Min första avgång till Oslo (som kommer att bli min hemstad inom en månad) går på fredag morgon, och innan dess har jag såklart uppåt femhundra saker att ta tag i. Jag hatar att ta tag. Får börja med att skriva ut högar av CV:n layoutade av självaste chefredaktör-Anna, sälja iväg sisådär tio par (helt fabulösa) skor och kanske till och med tvätta håret. Det skulle ju vara någonting.

Så varför jag står här vid fläkten i köket och ångar cancer medan jag bloggar om fullkomligt nonsens, det vet inte jag. Dags att ta tag i något kanske…

Använd med

Fan hörrni. Egentligen. Finns det något bättre än 20 frågor? Kort och troligt svar; nej.

I brist på annat har jag och alla andra vardagsalkoholister i min krets gjort en stor grej av det, korkat vin och öl och kört just 20 frågor på fullaste allvar. I typ en vecka nu.

Jag kan säga det, att man lär sig en hel del. Typ att kringgå det uppenbara och gräva i motståndarens hjärna. Väldigt underhållande. Tills det blir för svårt såklart. Här är några av de många konversationerna som uppkommit under en hetlevrad omgång 20 frågor.

(35 minuter in i spelet)
Helene – Men det är alltså en man, en musiker, över 40, bor i Sverige men är kanske inte helt svensk, är från Norrland, har varit med i film och tv…
Jag – Är det Tomas Ledin eller, då dödar jag dig.
Jenny – Nä men ni är ruskigt nära nu. Han heter Tomas.
(tystnad…)
Jag – Han heter Tomas?
Helene – Tomas?
(45 minuter in i spelet)
Helene (blankt ansiktsuttryck)
Jag (lite irriterad)
Jenny – Men hallå, ni kan den här.
Jag – Tomas…
Helene – Di Leva? DI LEVA?! TOMAS JÄVLA DI LEVA?!

Jag – Okej, jag har en.
Helene – Är det en levande person?
Jag – Ja.
Wilma – Är det en könslös?
Jag – Eh. Nä.
Wilma – Är det en skådespelerska? En sångerska?
Jag – Nej…
Wilma – Men vem fan är det då. Jävla brudjävel…
Jag – Men vafan. Vem har sagt att att det var en tjej?
Wilma – Jaha. Jävla brudjävel…

Wilma – Är det en svensk?
Helene – Nej.
Wilma – Är det en musiker?
Helene – Nej.
Wilma – Är det en man?
Helene – Ja.
Jag – Hmm… Alltså en skådespelerska från USA. Vem kan det vara då…
Helene – ?!

Numera är spelet “20 frågor till“ ett faktum. Men lika underhållande för det.

Använd med

När det inte ligger i ens natur att somna innan klockan 03 på nätterna får man sysselsätta sig bäst man kan. Jag brukar vanligtvis slänga på typ fem avsnitt Criminal Minds och sukta efter Dr. Reid tills det börjar ljusna men har man besök kan det bli lite tröttsamt. För de andra då alltså.

Inatt hade jag två av mina vänner på seeent besök och efter en rätt creepy film vid namn Case 39 (Renee Zellweger har om möjligt ännu konstigare ansiktsuttryck än vanligt i denna rulle) så tyckte vi att det passade bra med lite roliga inslag. Typ Youtube. Funkar ju varje gång.

Mycket Hassan, mycket Anjelah Johnson och lite Indian Pole Dancing blev det. Men favoriten all times är nog ändå incidenten i P3 Nattradio.

Fredrik får fan LIDA för att vara nattuggla precis som jag. Och Gunnar är GALET UPPRÖRD. Och radioprataren är typ skadad för livet…

Haha. Knäcker fan Dr. Reid…

Använd med

Åskan dånar så jag nästan blir lite rädd. Man kanske ska dra ur sladdarna till diverse elektronik och bara kura i ett hörn. Ja hörni, det lät inte så tokigt faktiskt.

Jag har ju hamstrat på de suveräna japanska ungdomstidningarna och det underbara godiset från mitt förra bostadsland, enbart för att kunna plocka fram dem en dag som denna. Nu ska jag kura.

Helgen har varit hektiskt. Typ som alla andra helger. Men nu har man liksom sugit på karamellen och vetskapen om att hela min vänskapskrets (ännu en gång) splittras och åker iväg till olika destinationer, så den här helgen har varit både lite sorglig och som sagt, hektiskt, med tanke på att det var den sista tillsammans.

Vår gemensamma kräftskiva i lördags var fantastisk. Mycket sprit, kräftor, kramar och pussar. Ren kärlek med andra ord.
Jumanjikväll i söndags (poäng: fan vilken bra film det är) och skräckfilmsnatt igår. Även om vi kollade på såväl Fångarna på Fortet som Fucking Åmål. Den-renodlade-svennen-natt? Dunno.

Och nu åkte de första från vårt gäng iväg. Tre av dem till Makedonien och en till Stockholm. Jag höll masken rätt bra till en början men i och med att separationsångesten kickade igång tårades ögonen och vinkorken åkte av och här sitter jag nu. Lite ensam och småfull.

Men saknad kanske inte behöver vara så dåligt. Då kan jag placera min verkliga uppskattning, ta ett jävla lån och köpa oss alla ett fett hus i något varmt land. Eller något. Det gör bara lite ont i hjärtat sådana här dagar.

Vädret får representera mina känslor och de hysteriska japanska tidningar får muntra upp.
Över och ut.

Använd med

Åååh vad jag tycker synd om mig själv idag. Och SOM jag har tyckt synd om mig själv de senaste dagarna!

Har nämligen åkt på kommunens mest onådiga förkylning och den gör mig snurrig när jag står upp och blå i ansiktet när jag ligger ner.
För det är så jävla jobbigt när man är täppt och snorig, hur man än vrider och vänder sig i sängen åker snoret till nedåtliggande sida och bara läcker ut i ansiktet. Uppsvälld, hes. Med snor i ansiktet. DET ÄR INGEN JÄVLA HIT SKA JAG TALA OM!
Låter som en man. Ganska liknande brorsan Robert i Alla älskar Raymond. INGEN HIT DET HELLER!
Har ont i hela kroppen. Hur fan nu det gått till. Trodde väl aldrig att förkylningen skulle påverka hela kroppshyddan, nu är axlarna och ryggen så spänd så det ser ut som jag konstant bär axelvaddar. OKEJ DÅ, DET KANSKE ÄR EN HIT, MEN INTE FÖR MIG!

Men medan jag snyftat och ringt runt till alla jag känner och inte känner och sugit i mig sympati har jag samtidigt jobbat hårt med reportaget om Team Flashkick. Hoppas inte de påverkas direkt av mitt nersnorade ansikte, min mansröst och mina axelvaddar. Men det tror jag väl inte…

Använd med

Efter gårdagens arbetsdag på sisådär 11 timmar är jag rätt slut i kroppen. Känner mig som en totempole med ett riktigt surt nylle på toppen och nu väntar ännu en dag med jobb, jobb, jooobb.

Men till min glädje är det inte bara svettas i en bar och lukta på öl som ska räknas in till mitt arbete idag, jag ska nämligen ut på äventyr till Sörby Urfjäll där jag ska träffa ett gäng killar som kallar sig Team Flashkick för att göra ett träningsrepotage till Nöjesmix första höstnummer.

Det tog mig en stund att inse vad det var dessa killar egentligen sysslade med, men efter grundlig research och många youtube-videos senare fattade jag. Och innan jag ens träffat dem kan jag på förhand säga att det här är en bunt snubbar utan fysiska gränser. Crazy bananas kanske är rätt uttryck.

Grenen de sysslar med kallas tricking och är en hejvild blandning av parkour, gymnastik, akrobatik, kampsportsmoves och breakdance bland annat.

Imponerad i förtid? Javisst.

Med lite tur kanske de kan räta ut min rygg och min sura min och lära ut några moves. Ni kanske ser mig där imorgon, hoppande från Rådhustaket och voltande utanför apoteket. Be there!

Använd med

Jag har haft grejer att ta tag i i sisådär ett halvår nu. Jag är rätt kass på att avverka min to-do-list om det inte är sjukt dåligt väder, ingen vän är i närheten och jag har gjort allt annat kul som kan tänkas komma i vägen.

Längst ner på min lista ligger “sy ihop alla jeans som gått sönder” och det har väl gått ungefär två år sen jag kom på den skinande idén. Men jag har verkligen inte pallat. Men när jag och min vän E båda hade en garderob med favvobrallor som inte gick att använda på grund av diverse revor med skrev-tittut bestämde vi oss för att ta tag i skiten. Och göra det lite roligare. Och vad kan vara roligare än att ha systuga med ett par flaskor vin och öl och bra musik som pumpar i bakgrunden.

Sagt och gjort, och efter shopping på såväl Systembolaget som Ohlssons tyger parkerade vi oss i min lägenhet och körde igång.

Olidlig hetta och varm öl fick vi genomgå, men med sex par byxor lappade och klara känns det såhär i efterhand lätt värt. Sen hade vi det jävligt kul också.

Nästa steg är att sy ett par rediga haremsbrallor från skratch och pilla dit lite lädermönster på en gammal höstkappa.
Lookin’ forward…

Använd med

Jag är en lucky bastard. Faktiskt. Bortsett från en rygg lånad av någon mumifierad gruvarbetare, en lägenhet som rasar i etapper och omänskliga arbetstider har jag sån sjuk tur. Speciellt såhär när det kommer till vänner.

Jag och min krets har lyckats med det nästan omöjliga att hålla oss på samma nivå. Vi värdesätter varenda öre och arbetstimme och känner att förhållanden egentligen bara är lite jobbigt. Men framför allt tycker vi att små happenings och lite guldkant på vardagen är något som bör framkomma varje vecka. Vi har måndagar.

Tre veckors tradition har satts i rullning, tapasmiddag med hattparty och makedonsk middag med togatema har avverkats och så även igår betade vi av ännu en kväll med varandra. Dock rann såväl tid som planering out in space så vi sket i tema och skrapade ihop en simpel men ack så mysig finvinkväll.

Jag lovar, så mycket ost, vin, kex, ölkorv, pesto, soltorkade tomater, vindruvor, salami och parmaskinka på samma bord borde automatiskt komma med en varningstext. Eller triangel. Whatever.

Trots skengravidsfisar och höga åmanden blev det en sjukt bra kväll. Sånt här borde alla syssla med. Vi lade dessutom till lite TP, house/electro och “händerna-under-tröjan-dans” och vips, vad mycket bättre än grå måndag i Gävle blev.

Gotta love it.

Använd med

Igår ringde min chef och var helt lyrisk över att (enligt henne) månadens snyggaste kille varit inne och letat efter mig. Nyfiken i en strut for sure. Tankarna börjar såklart virvla och jag har funderat febrilt på vem denne kan vara.

Efter att ha annonserat ut på Facebook igår efter the mystery man har jag ännu inte fått svar på vem detta är. Men istället för att gå igenom telefonboken och knyckla mitt sinne till en origami har jag istället vänt på situationen och lagt upp en önskelista.

Här är alltså mina önskemål på vem den långe, snygga, mörkhårige killen är.

• Edward Norton med färgat hår. Mm.
• Joel Kinnaman. Med färgat hår.
• Matthew Gray Gubler aka Dr. Spencer Reid.
• Fredrik “Benke” Rydman.
• Benjamin Kowalewicz. Fast lång. Och yngre. Mm.

Fastställt; är det inte någon av ovanstående kan det lika väl vara. Tror jag…

Använd med

Så här sitter man igen. Söndag. Jag är seg. Lägenheten är kvav och disken har staplat sig till Kilimanjaros respektnivå. Trött.

Av en rätt rolig anledning ser det ut som McDonalds itself blivit sprängt i luften i min lilla etta. Mina vänner blev utsatta för det lamaste raggningsförsöket inatt, tydligen går ränderna aldrig ur för flirtande män och är krogen stängd kan man inte bjuda på drinkar – men på McDonalds kan man bjuda på högar av cheeseburgare och sådan stor mängd coca cola att det bör klassas som date-rape-drug.

Den kärlekskranka mannen fick inget. Jag fick damerna. Och burgarna. Jag vet inte om det är mättnad eller bara faktum att det är söndag som gör mig så uttryckslös och blank.

Jag är less på det här. Nu är det dags att åka härifrån igen.
Ibland känns det som att jag rymmer från något som jag borde ta itu med men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Inte kärlek, inte jobb, inte familj. Familjen pushar mig snarare att dra iväg igen.

Får se om den underliga känslan försvinner när dagen går över till måndag.

Nu är i alla fall min resekompis och bästa vän Anna tillbaka i landet och under de närmaste dagarna ska vi köpa oss vårat år i Australien.
Så ska jag leta reda på “det jag glömt”. Och äta upp resterande de cheeseburgarna som ligger överallt i lägenheten…