Sara Mårtens

Använd med

I måndags så var det meningen att jag skulle ta mitt pick och pack och katt och hatt och sätta mig på upptåget, sen pendeltåget och sen tunnelbana och sist buss för att åka hem.
Det är en lång jävla resa.
Inte minst för katten. I buren.
Men eftersom jag men stora bokstäver redogjort för min förflyttningsångest på facebook så ringde Annika som en räddande ängel och erbjöd mig plats i hennes bil.
Annika skulle ner till hennes brors bokrelease, en fest som även jag bjudits på men inte planerat att gå på pga av att jag inte skulle hinna till stockholm i tid.
Men nu så fick jag både kortare restid och ett tillfälle till fest.
Och fest blev det.
Jag tänker inte redovisa för varenda sak vi gjorde eftersom jag inte kommer ihåg det men det blev både fylleätande, fyllesmsande och senare även fyllegråtande.
I underklänning.
På min ballkong.
Jag är tydligen 14 igen.
Om någon skulle påpekat det idiotiska i att börja dricka ren rom klockan 2 på natten så hade han fått ett finger just i stunden men kanske en värmande kram dagen därpå.
Jag var bakis som en drake när jag vaknade.
Och förkyld.
Här har jag gått omkring i sex veckor som nån annan jävla kulturmystant och sippat på ett glas rose och så hinner jag bara vara i stockholm i tre timmar så är jag mer packad än Pete Doherty på hultsfred.
På en måndag.
Ja jävlar…

Använd med

I sex veckor har jag bytt i brysten.
Mycket kan hända på sex veckor.
Och väldigt lite.

När jag kom hit var jag ett vrak. Jag svarade knappt på tilltal, sov inte, åt inte, vaknade i sängen av att jag grät.
Jag blödde näsblod, blödde från tandköttet, blödde från allt man kan blöda.

Och jag blödde från hjärtat.

Och nu. Ja nu är jag väl så gott som tillbaka till samma. Fast ändå inte.

Jag har lärt mig att man överlever.
Man överlever det mesta.
Men det kostar också.
Det kostar på glädjen, det kostar på själen.
Jag har knappt några drömmar kvar och har inga förväntningar på folk.
Det kan vara skönt men det är mest bara sorgligt.

Använd med

Klockan kvart i åtta så snubblar jag in i köket och sträcker mig efter kaffet.
“ -HUSAN SER LITE VILD UT!!” trumpetar Svenne från köksoffan.
Sen deklarerar Svenne att han minsann ska ta fy-fy-fyrhjulingen ut i skogen och spana efter kantareller.
“-Skaru med?”

Klart jag ska.

Gummistövlar på, armejacka på, kikare runt halsen och ett spänstigt hopp upp på bönpallen på fy-fy-fyrhjulingen så brakade vi ut i skogen.

Och då menar jag BRAKAR. Svenne gillar att köra fort. Köra fort på små, icke-existerande vägar.

Efter ett tag så stannar vi och plockar snabbt ihop nästan ett kilo gula kantareller.
Varje gång vi hittade kantareller så flöjtade vi ett glatt “-Hohohohoooooooo!”

Efter ett liiiitet missöde med fordonet ( läs: Svenne åkte fast i en djup lerpöl och fick vincha sig ur den genom att fästa vinchen i ett träd. ) så åkte vi hem igen längs med skoterspåret.

Så nu sitter man här, nyduschad, och nuruskad.
Klockan är halv elva och inte ett dugg trött.

Jag gillar livet på landet.

Använd med

Idag var jag ute och red igen. Idag så planerade jag att rida på Spira och samtidigt avfyra två pistoler med båda händerna men det sket sig på att jag inte fick tag i några pistoler.
Så cowboydrömmen dog.

Sen så blev det fredagsmys med La Familia i Mårtsbo.
Barnen sjunger singstar.
Männen pratar gevär och kvinnorna pratar om klimakterieproblem.

Kan jag bli mer Svensson?
Jag tror jag ska gå och lägga mig snart.

Jag försöker tillföra nåt till båda samtalen men det går bet.
Jag kan inget om varken gevär eller klimakterieproblem.

Jag känner mig lite apart faktiskt.

Använd med

Magnus: “-Vad gör du om kvällarna?”
Jag:”- Knyter vänskapsband.”
Magnus: “-Bildligt?”
Jag:”-Bokstavligt. Vad gör du om kvällarna?”
Magnus: “-Klipper vänskapsband.”

In Vino Veritas.

Använd med

Vaknar glad.

Jo det kanske inte låter så konstigt i era öron men för mig så är det väldigt märkligt.
För en morgon för mig brukar vara: Vaknar 4, suckar, somnar om, vaknar 6, svär, halvdvalar till halvsju sen ger jag upp och kryper ur sängen, hytter med näven mot himlen, tar huvudvärkstabletter, svär lite mer, häller i mig zingo, tar medeciner, sväljer det med ännu mera zingo, snubblar ur brysten och går in och äter flingor under moltystnad.

Sen efter flingor, kaffe och korsord så är jag pratbar.
Och kanske lite glad.

Men idag slår jag upp ögonen 07.58 med ett glatt “ JIPPIE”

Och ser mig genast runt i rummet. Neeeej ingenting som avslöjar att jag somnat under extraordinära omständigheter som borde gjort mig på sånt bra humör ( dvs under en karl ).

Hmmmmm.
Mysko.

Går upp, gullar med pälsdjävulen, undviker spik-i-foten-fällan som jag gick i för några dagar sen och går över till huset.

Fortfarande glad.
Hmmmmmm.
Scary.

Går på utedass. Det borde verkligen ta ner mig ett par snäpp.

Men nej.
Kommer på mig själv med att flina inne i halvmörkret.
Ok nu börjar jag verkligen skrämma mig själv.

Äter frukost, diskar, bäddar alla sängar, lägger i en tvätt,viker tvätt.
Nej.
Fortfarande glad.
Är jag på droger?

Tänker tankar på att cykla in till stan samtidigt som det regnar.
Nej jag är fortfarande som en jävla lärka.
VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR FEL PÅ MIG????

Nu är det bäst att jag ligger lågt här alltså.
Mycket märkligt.

Använd med

Som motvikt till de fula armbanden så har jag idag FYNDAT världens snyggaste jeans på Gina Tricot.

De är svarta och har svarta skinnlappar fram.
Jag har letat efter en bild på dem men Gina Tricots hemsida är under konstuktion så jag lägger upp en bild ifrån semestern istället.

Använd med

Igår så var vädret uselt, jag var ensam hemma och hade så tråkigt så att jag nästan dooooog.

Och när jag diskat all disk, städat hela huset, tvättat all tvätt så började jag pyssla.

Till saken hör att jag är väldens sämsta pysslare.
Tummen mitt i handen och allt det där.

Men att sysselsätta händerna tillför ett visst lugnt.

Så jag började knyta vänskapsband.
Bokstavligt talat alltså.
Jag knöt såna där fula armband som man hade på 90talen.
Och eftersom jag inte vet hur man gör dem så blev det så INIHELVETE fult.
Alltså extrem fult.

Men jag satte på mig det i alla fall.
Och sen idag så ringde jag till Anders och skrek:- Vill du ha ett armband? Dom är SKITFULA! Jag gör dom själv!”

Märkligt nog sa han ja.

Så nu har jag knytit ett till.

Inte lika fult som det första men ändå inte så fint om man säjer.
Och nu så måste Anders ha det HELA SITT LIV.

Använd med

Det blev gatlopp för mig och Svenne ifrån fy-fy-fyrhjulingen och in i duschen respektive badkaret.
Sammanlagt 8 fästingar plockades av mig och mina kläder.
Vidriga, vidriga djur.
Som tur är fick vi ihop ganska mycket svamp så ikväll blir det varma mackor med svampstuvning till middag.

Eftersom jag klev upp lagom till att se Svenne försvinna längs med vägen i ett dammoln så är det jag som snällt får packa cykeln idag igen och cykla in till stan.

Jag kommer ha benmuskler som Karelin när jag kommer tillbaka till Stocktown.

Väl mött

Använd med

Det finns få ställen jag känner mig så lugn som i skogen.
Ända sen jag föddes så har mina föräldrar släpat med mig ut på havet, in i skogen och upp på fjället. Redan innan jag kunde gå.

Det var pappa och jag som gick i skogen.
I skogen behövdes inga ord.
Det behövdes inga “jag älskar dig pappa”
Det var underförstått i den tysta gemenskap som vi delade.
I skogen blev min väldiga pappa ljudlös. Han gled som ett rå mellan träden. Jag halkade efter på mina klumpiga allvädersstövlar.

Och nu när jag går i skogen, till synes för att plocka svamp så infinner sig en sorgblandat lugn i mig.
Som en svartkantad fjäril som sitter i mitt hjärta.

Jag kommer ihåg hur pappas stora händer slöt sig runt min midja och hur han lyfter mig högt över huvudet för att jag ska få titta på en fågelbo med två små, perfekt ovala ägg.

Och jag känner mig så ensam nu.
Som om en del av mig saknas.
Och jag kan inte finna den längre.
Hur långt jag än går.