Redaktören

Använd med

Trött konstaterar jag att det jag fruktat så länge blivit sanning. Jag har blivit vuxen. Äldre. Gammal. I alla fall visar min kropp vissa tecken på det. I pannan syns två parallella linjer. Enstaka kritvita hårstrån hånar mig när jag noggrant skärskådar min bild i spegeln. Och ju längre jag stirrar desto fler skavanker. Ibland kommer jag på mig själv med att undra vem den där människan som stirrar tillbaka på mig är? Hon ser lite trött ut. Tröttheten skulle kanske kunna förklaras med att jag aldrig ägnar någon längre tid åt att titta mig i spegeln – annat än okristligt tidigt. Men ändock. Känslan av att bli äldre skulle möjligen kunna undvikas om jag helt enkelt tittade mig i spegeln mindre. Vilket kanske skulle fungera. Om min omgivning inte reflekterade över samma bild som spegeln.

Plötsligt inser jag att det värsta med att bli gammal varken är de ålderstecken min kropp visar eller den egentliga siffran. Det är istället insikten att åldern även drabbar mina närmaste. Känslan är såväl förkrossande som svår att beskriva. Och att erkänna. För hur mycket jag än vill hålla fast vid bilden av mina föräldrar som starka och oberoende individer som klarar allt, gör sig sanningen påmind. Om att också de blir äldre med allt vad det innebär.

Att bli äldre förändrar mycket. Linjerna djupnar i pannan, men också i ens inre. Tankar om livets existens kan bli lika svårsuddade som hudens krackeleringar. Och hur många dyra krämer vi än köper kan åldrandets sanna jag inte bortses. Hur mycket slätare vår hud än må bli slutar tidens klocka aldrig att ticka. Min personliga klocka verkar ticka rätt högt för tillfället. Kanske har det att göra med en nyss firad födelsedag (fy, nu är man 30 plus), eller kanske för att jag nyligen kom i kontakt med döden? Oavsett anledning har jag svårt att förlikas med tanken om att bli vuxen inte handlar om min egen ålder. Det handlar om alla andras.