Kultur

Använd med

… resan från helvetet!

Det började redan… Eller. Såhär, i lördags… Eller vänta. Det var en gång… Okej. Nu. Såhär alltså. Jag hade svårt att somna i söndagskväll, dels pga eftersvallningar av alkohol, trötthet och lite resenervositet. Min sovkompis ville inte sova utan skulle bestämt se klart filmen vi börjat se, vilket såklart störde mig extremt mycket. Någon gång efter två måste jag äntligen ha somnat, sov sen oroligt i ett par timmar och efter fyra vaknade jag igen, orolig att försova mig eftersom jag skulle upp halvfem och hinna med kvart-över-fem-bussen till Göteborgs centralstation. Åtta minuter över fem stod jag och min reskompis vid busshållsplatsen och var beredd på att bussen skulle komma. Det gjorde den inte. Tjugo över hade den inte kommit, men framemot halvsex dök den upp bakom kröken, och körde i ilfart till Brunnsparken och vi flög som små vantar runt i bussen innan vi hunnit sätta oss ner. 06:02 gick tåget och där kom tröttheten ikapp. Efter en timme hoppade min reskompis av för fortsatt äventyr på egen hand, och jag var lämnad åt ödet. Jag slumrade lite, åt lite, slängde lite förbannelser över folk som störde min ryckiga sömn och var nervös över att missa mitt tågbyte klockan 09.00 i Örebro. I Kumla blev vi stående på grund av att ett tåg åkte på det spår vi skulle åka på, och tydligen finns det envägsspår där endast ett tåg kan åka åt gången, åt ett håll. Vi stod stilla i fem, tio, femton minuter och där visste jag att det var kört. När vi äntligen kom igång frågade jag konduktören om mitt tåg vidare till Gävle skulle vänta på mig på Örebro station, och fick snart vet att det skulle det inte göra. Vi var hänvisade till nästa tåg som gick 09:47. Väl framme på stationen gick jag in till reseservicen, bara för att där få veta att 09:00-tåget visst hade väntat på oss, bara det att ingen meddelat detta på tåget från Göteborg. Arg? Jag? Inte det minsta. Så i alla fall, med ny biljett gick jag och tröstköpte mig en andra frukost och en dyr tidning på Pressbyrån, stirrade tomt framför mig i trettio minuter och gick sen suckade mot spår 4 och 09.47-tåget mot Gävle. Det värsta här var att resan skulle ta nästan fyra timmar från Örebro till Gävle. Fyra timmar! Jag trodde inte det var sant så jag var tvungen att fråga, men såklart, sant var det eftersom det här tåget stannade på varenda liten skitstation i hela Dalarna. Även vid sådana som inte fanns stannade tåget, väntade ett par minuter och åkte sen i slöfart vidare. På denna resa åt jag min frukost, läste min dyra tidning, slumrade lite mer, lyckades spilla ut mitt Pressbyrån-kaffe över mig och golvet, blev äcklad av en man som köpte en påse ostkrokar och en burk coca-cola, gånger tre, alltså tre gånger samma saker. Jag försökte även prata telefon utan att lyckas, fick en släng av framtidsångest och kom på att den tidning jag ville läsa låg längst ner i ryggsäcken. Någonstans i Hofors-trakten meddelades det om ett signal-fel på sträckan framför oss, och vi skulle tyvärr bli ytterligare lite sen. Här tror jag hela tåget hörde mina suckar och arga små ord, trots att jag verkligen försökte lägga band på mig. Strax efter 14:00 rullade äntligen tåget in på Gävle Central och jag vandrade med ömma axlar hem med den stora tunga ryggsäcken som ett litet hus över ryggen, som Skalman fast utan mat- och sovklockan. Till detta bör tilläggas att jag var förkyld, med sprutande näsa och ögon och en dimma över hela mitt väsen, snorande och hulkande hade jag varit på resande fot sedan fem på morgonen. Nio timmar senare ramlade jag innanför dörren och ner i soffan, där jag fortfarande ligger. Typ.
Jag tycker synd om mig!